Ett samtal
kommer in till oss här på Unga Allergiker under förra veckan. Det är en av våra
medlemmar som ringer, Beatrice heter hon. Utmattad och uppriven, vänder sig Bea
till oss. Hon lider av doftöverkänslighet och trots att Bea har fått allvarliga
anfall i skolan, vägrar de att förbjuda parfym.
|
"Jag var nära på att ge upp. Men gjorde det inte." |
Först och främst vill vi reda ut begreppet
doftöverkänslighet. Doftöverkänslighet innebär att en person inte tål dofter
eller kemiska ämnen. Det är inte själva
lukten som personer med doftöverkänslighet blir sjuka av, det är kemikalierna. Bea
är en av dem som blir mycket sjuk.
Bea går på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. Där läser hon sitt
andra år på Vård och Omsorgsprogrammet. Bea lider bland annat av astma och
doftöverkänslighet. Ett samtal men så mycket mer. Vi låter henne berätta:
Åh ja, det som har hänt. Det har varit en pärs.
Idag mår jag bra. Jag har varit i skolan och haft idrott. De
nya astmamedicinerna fungerar. Tyvärr så har varken medicin
mot astma eller allergi någon effekt på doftöverkänslighet. För mig är det
ingen självklarhet att må bra. Jag utkämpar två strider. Den ena striden är den
med astman och doftöverkänsligheten men likväl den så utkämpas en strid om förståelse.
Jag har tampats med dessa i över ett år men har nu fått nog. Det som kom att
bli kulmen började för två veckor sedan. Jag var nära på att ge upp. Men gjorde
det inte. Någon gick förbi mig i skolan och hade parfym. Jag blev
rejält dålig och tvingades att gå hem. Jag kände även pollenallergi som gjorde allt
värre. Symtom som trötthet, huvudvärk och koncentrationssvårigheter höll i sig
i flera dagar och jag blev hemma resten av veckan.
Det blev måndag igen och måndagar innebär idrott. Efter idrotten,
i omklädningsrummet, sprutade klasskompisarna parfym och jag kände hur halsen
tjocknade. Någon sa ”Oj, Bea”, som om de hade glömt bort och bara råkade. De
var inte villiga att hjälpa mig eller låta bli att använda parfym. Jag vägrade
att gå in i klassrummet, kemikalierna fanns ju där. Än en gång blev jag tvungen
att gå hem. Jag frös och var orkeslös. Väl hemma och helt slutkörd sov jag 13
timmar i sträck. Vad som här kan tilläggas är att något botemedel mot doftöverkänslighet,
inte finns. Jag är alltså helt beroende av min omgivning.
Dagen därpå var jag fortfarande dålig och stannade hemma.
Jag missade därmed det nationella provet i skolan. Lärare hade betonat vikten
av att befinna sig i skolan just den dagen då det bara finns en chans att få
göra provet. Det gjorde mig upprörd. Jag kan inte hjälpa att min kropp reagerar
som den gör. När jag ringde min läkare och förklarade situationen uttrycktes en
stor oro över mitt tillstånd. Läkaren skrev ett intyg, som jag hoppas kan
hjälpa mig.
Symptomen fortsatte till torsdagen. Först då började jag bli
människa igen. På fredagen var jag hos rektorn på ett möte. Det framgick att
skolan har ett förbud mot nötter men att förbjuda parfym är otänkbart då det
enligt rektorn är omöjligt att dra en gräns. VARFÖR är det omöjligt?! Det
handlar om att berätta för elever och föräldrar att de inte ska använda parfymerade
produkter i skolan. Det verkar vara lätt och självklart med nötter. Men varför
ska det vara omöjligt att sätta ett parfymförbud? Och varför informerar de inte mer? De hade till exempel kunnat
göra något i samband med Astmadagen den 6 maj. Jag skulle kunna föreläsa och
vara en röst.
Istället hade rektorn kommit fram till att om jag får det
jobbigt att andas, ska jag stanna i skolan och absolut inte gå hem utan få
tillgång till ett annat rum. De kan vara behjälpliga i att flytta på mig. Det
verkar som att jag är problemet och därmed ignorerar de det verkliga problemet,
alltså kemikalierna i parfymer som gör att jag blir sjuk. Det känns som att jag
bara är i vägen. Skolledningen har gått ut med att eleverna på skolan ska tänka
på att inte parfymera sig så mycket. Men det glömdes snabbt bort och då verkar
det som att skolledningen tycker att de har gjort sitt. Det tycker inte jag. Jag
får ju fortfarande starka anfall tre gånger i veckan. Rektorn på skolan ansåg att jag kunde gå i en andningsskola.
De tror inte att jag har någon koll men faktum är att det jag som lever i det
här och jag kan min kropp. Min lärare stöttar och förstår men så fort jag möter
en annan lärare eller har en ny kurs eller så måste jag förklara och dra hela
historien. Det borde finnas mer kunskap!
En kompis som jag ibland bor hos i Göteborg har sett hur jag
behandlas och dagligen krigar. Min kompis tycker det är fruktansvärt och att skolan
ger ett dåligt bemötande. Frånvarorapporten är skrämmande. Jag som vill vara i skolan. Jag vill skriva
nationella prov och vara med på det som händer. Jag vill utbilda mig till
ambulanssjuksköterska. Framför allt vill jag inte behöva isoleras hemma och
känna mig helt handfallen. Jag tänker i alla fall fortsätta kriga och det gör jag inte
enbart för min egen skull utan för att jag märker att många andra inte orkar. Jag
tänker protestera och sätta upp lappar om så behövs. Jag vägrar att ge upp!
Just nu räknar jag dagarna till Unga Allergikers
ungdomsläger, det är inte så långt kvar och jag ser oerhört mycket fram emot
det. Jag behöver verkligen träffa andra som har den förståelsen som jag så
mycket önskar att fler skulle ha.
|
I söndags sprang Bea MellanVarvet på 5,1 km. |