Dopar sig astmatiker?

Nu med skid-VM i Norge så finns det mycket kul att titta på från soffan. Härligt att se andra göra bra ifrån sig och tävlingar är alltid kul, och jag blir superpeppad inför min egen träning av att se andra göra bra resultat.

När det kommer till längdskidåkning så är Marit Björgen dominerande. Kul att någon lyckas med något. Synd bara att astmamedicin och medicinering för en funktionsnedsättning ska kallas doping. Astmamedicin ger inte heller några större förbättringar för en person utan astma, men för en astmatiker så innebär det möjligheten till att delta på lika villkor.

Björgen ska dessutom ha de intyg som krävs för att få använda astmamedicin även om den är dopingklassad. Anna Haag har även gått ut med att hon tar astmamedicin för sin astma för att ha möjlighet till att delta på lika villkor.

Eller som Anna Haag säger: Har man astma måste man ha medicin. Det är ungefär som att man behöver glasögon om man har dålig syn. (källa)

Är det doping att medicinera för en funktionsnedsättning? Är det då doping att använda linser vid skidskytte?

/Erika S

Tid.

Tid är en konstig grej... den går så långsamt, och så snabbt. En dag i skolan går jätte långsamt men tänker man efter känns det som om det var bara några veckor sen man åkte longboard vid stranden i shorts och t-shirt. Konstigt. Eller? Jag har ingen aning om varför. Det beror kanske på rutin, vi vet hur, var och när allting i våra liv ska ske. Näst intill i alla fall. Dagarna, veckorna och månaderna flyter ihop. Det går långsamt när det väl händer, just då, men efteråt känns det bara som en glimt i det stora hela.

Jag har aldrig haft ett nyårslöfte, men i år tänkte jag att jag i alla fall skulle försöka göra någonting varje dag som var värt att minnas. Det gick ju sådär... Nån gång har jag hört någon säga: livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns. Jag tror att det stämmer.

/ Herman Z

Skolor alltså! Suck, DUBBELSUCK!

Den senaste tiden har jag fått mail om att den svenska skolan inte riktigt sköter sig när det kommer till allergi och astma. Jag får mail av medlemmar som har svårt att delta i undervisningen och överhuvudtaget vistas i skola på grund av sin doftöverkänslighet. Skolan gör ingenting för att förbättra miljön, INGENTING.
Jag kommer ihåg när jag själv gick i skolan och jag ibland fick fil att äta till lunch. FIL! För att de hade glömt min ”allergimat”, tur för dem att jag ännu inte blivit laktosintolerant. Att anse att en tolvåring ska orka en hel skoldag med endast fil och flingor i magen är absurt. Jag har även blivit serverad torra biffar utan sås och fått höra att jag kan ta samma sås som tillhör fisken. Tur att jag själv insåg att det var fiskleverolja i såsen och att jag inte kan äta den heller. Jag är väldigt allergisk mot fisk nämligen. Jag slutar andas om jag får i mig det. Att jag inte tålde fisk förstod de (nästan alltid) på skolan, men att koppla det till att jag förmodligen inte tål fiskleverolja i så fall var för svårt. Lova mig att säga ifrån om skolan inte hjälper er eller hör av er till skolinspektionen.

// Sofie

En smula energikrävande energi

Heja gänget, nu kör vi!
Köttbulle!Köttbulle!Köttbulle!Köttbulle!
Glöm inte plogen!
Men oj hur gick det där till?

Kanske mina fyra mest använda fraser de två senaste helgerna. Fast mest har jag haft världens största leende i ansiktet.

När jag kom hem förra lördagen så slängde jag mig i soffan av utmattning. Vad hade jag gett min in på? Det var alltså skidskola det gällde, och att vara skidlärare. Första dagen är alltid den som är tuffast. Mycket spring i barnbacken för att få någorlunda kontroll på nio underbara barn som aldrig stått på skidor förut.

När jag kom hem igår var jag ledsen över att det var över. På fyra dagar hinner jag lära känna så många underbara barn och underbara föräldrar och underbara personer som hänger i backen (ja ni skidlärare och liftvärdar/pirater ska känna er träffade!).

Den där första dagen var energikrävande, men tre dagar då jag fått energi av dessa underbara grupper väger helt klart upp det.

Jag tycker synd om alla som inte har ett jobb där de får träffa barn och unga och lära sig se världen ur ett nytt perspektiv.

Jag kommer sakna mina 15 barn som jag lärt känna och jag kommer sakna att stå i backen i tre timmar och putta små barn till liften eller lyfta upp dem efter att de ramlar i backe och lift. Tack och lov så kommer det en ny skidsäsong. Synd bara att det är ett år kvar!

/Erika S som har så här mycket energi efter en period med skidskola

Nu och då

När jag blev invald i styrelsen så hade jag ingen aning om vad det skulle innebära för mig. Efter att ha varit med i styrelsen under snart ett halvår har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har fått så många nya upplevelser och har blivit säkrare i mig själv. Även om det innebär jobb och slit så får man så mycket tillbaka. Utan Unga Allergiker hade jag inte varit samma person som jag är nu och det tackar jag för.

/Erika Ö

Med passion för längdåkning

När jag var 7 år gammal började jag träna längdåkning i en sportklubb. Jag hade ganska svår astma på den tiden och min läkare sa att motion var ett bra sätt att förbättra min situation. Längdåkningen hjälpte min astma att bli bättre och jag upplevde många roliga stunder under längdträningarna. Minnen från stafetterna runt plastkäppar, ledarnas peppande påhejningar och den varma saften i pauserna (även om jag drack te istället eftersom att jag inte tålde saften). Alla de här ögonblicken och gemenskapen jag kände av i spåret skapade en gnista hos min passion för längdåkning.

Nu, 13 år senare, bor jag i en storstad och saknar möjligheten att åka längdskidor speciellt ofta, men passar på att bege mig ut i längdspåret då jag hälsar på hos mina föräldrar på landet. Men en längdtävling eller två per vinter brukar gå att klämma in. Det är kul, för då får jag mer motivation att träna och kan känna av den härliga stämningen som bara uppstår vid sportarrangemang. Min astma har vid det här laget i princip vuxit bort, så jag besväras knappt av den heller längre.

Igår var jag i Norberg och åkte min för säsongen första längdtävling. Den här gången utmanade jag mig själv och åkte längre än vad jag nånsin har gjort förut. Det var ganska krävande, men känslan när jag kom i mål var fantastisk. Barndomsminnena från längdträningarna, alla som hejade i mål, den varma saften de delade ut i målområdet (som jag faktiskt tål nu) och känslan av att ha vunnit över mig själv var härlig. En känsla av livsglädje och belåtenhet som göder min passion för längdåkning.

Vad ger en gnista till din passion?
Svettiga hälsningar från Nina

"Hon har nog satt något i halsen"

sagt av en tågresenär på tåget Göteborg-Stockholm där en ung tjej fick en allvarlig allergisk reaktion.

När Sofia F kom till styrelsemötet för två veckor sedan var hon lite skakad efter att en tågresenär blivit allvarligt sjuk på tåget. På tåget fanns inte heller någon med kunskap kring allergi.

Det hela hade börjat med att en person sprutat på sig parfym på sin plats i tåget. Tjejen bredvid fick då andningssvårigheter. Att tro att hon fått något i halsen är för oss som vet lite om allergi helt oförståeligt. Sofia F visade i vilket fall som helst hur det hela ska hanteras. Hon fick tågpersonal och medresenärer att ordna fram vatten och bära ut tjejen till ett bättre ställe.
Det hela gick bra efter att Sofia tagit över situationen och sett till att tjejen fick i sig mediciner. Den här tjejen lämnades sen i ett litet utrymme av tågpersonalen, helt själv. Vi som är aktiva i UA vet att en person som precis haft en allergisk reaktion inte ska lämnas ensam utan ska hållas under uppsikt. Sofia satte sig vid henne och antecknade vad som hade hänt och vilka mediciner som hon hade gett ifall tjejen skulle behöva åka till sjukhuset.

Det hela slutade bra men vi har ställt oss frågan: vad skulle ha hänt om Sofia inte hade varit där och tagit kontroll över situationen?
Det är många som haft en allergi men inte märkt av den på flera år innan den slår till igen. Ska inte tågpersonal ha utbildning i att hantera sådana situationer? Ska de inte veta vad som behövs vid en allergisk reaktion? För detta är omöjligt första gången som något liknande hänt på ett tåg.

Har du blivit sjuk när du åkt tåg? Vad hände då? Och behöver tågpersonal veta vad som ska göras när någon får en allergisk reaktion?

/Erika S.

Kära Medicin

Allergin.....
Den har aldrig svikit mig. Senast den visade sig var för ungefär 2 veckor sedan. Jag hade varit hemma hos två kompis för att prova deras nya wii-spel. Vi dansade och hade roligt när jag började känna att jag fick svårt att andas. Jag hade hela dagen känt mig lite halvsjuk men inte riktigt brytt mig om det. Så här hade jag känt mig innan också men då hade ingenting hänt. Så jag tänkte inte på det, men det blev värre så jag tog min akutmedicin. Men den hjälpte inte och min hals svullnade upp så att jag knappt kunde prata. Min ena kompis ringde min mamma och bad henne komma till deras lägenhet som endast var några hundra meter bort. Hon kom och mötte mig halvvägs och mina kompisar följde med mig. Men när jag gick med min mamma på väg hem med mina kompisar i synhåll så kände jag mig väldigt yr. Jag frågade mamma om jag kunde sätta mig ner på den kalla trottoaren. Det gjorde jag. Men sedan kommer jag inte ihåg mer. Det enda jag minns sen är att allt blev svart. Så nu skriver jag vad min mamma har berättat för mig. Hon ringde efter ambulans och den kom efter några långa minuter hos mina kompisar som var helt förstörda. Jag vaknade sedan på sjukhuset av att jag frös väldigt, väldigt mycket. Men de gav mig medicin och jag fick åka hem den natten.

Men det slutade inte där.

Jag skulle sedan på återbesök hos min doktor 4 dagar efteråt. Jag fick mäta min lungkapacitet som jag alltid gör. Och min syreupptagningsförmåga var på 39% av 100! Min doktor blev då jätteorolig och sa till mig att jag skulle inhalera i en nebulisator varje morgon och kväll. Och arrogant som jag var gjorde inte det. Men idag var jag hos doktorn igen och fick ett uppvakande. Han sa att om jag inte inhalerar så skulle min syreupptagningsförmåga snart vara under 20%.

Så jag lärde mig en läxa...
/Sofia O.

Rätt människa på fel ställe?

Hej,

Igår när jag stod i stallet och pysslade fick jag ett samtal, från en Magnus. Jag tyckte mig känna igen rösten att det var Magnus från styrelsen så jag pratade glatt och då säger rösten i telefonen Jag ringer för att göra en undersökning, har du möjlighet att svara på några frågor?
Så där stod jag i stallet som ett frågetecken. Var det inte Magnus Reimbertsson som ringde? Helt paff så fick jag ur mig att nej jag hade ingen möjlighet att svara och nej han skulle inte ringa senare.
När jag hade lagt på luren och samlat mig lite började jag fundera. Är det inte så att Magnus jobbar med undersökningar? Kan det ha varit Magnus Reimbertsson som jag hade pratat med? Jag tog upp telefonen igen och skickade iväg ett sms för att kolla om det var honom jag nyss hade pratat med. Och visst var det så. Så nu skäms jag lite över hur jag avfärdade hans undersökning, men jag hade inte alla hästar i stallet (både bokstavligt och bildligt talat...).

Fast det är ganska typiskt mig att inte koppla ihop människor jag känner när jag möter dem i miljöer där de normalt sätt inte ska vara t.ex. klasskamrater när jag är utomlands.

Fast jag har ett knep vid de situationerna, ett riktigt bra sådant, men det funkar inte på telefon.
Vad det är för knep? Att personen jag möter har tagit fel på mig och min syster, funkar varje gång! Så nästa gång du stöter på mig på stan så är det kanske inte jag utan min syster, men tveka inte att gå fram och hälsa både jag och min syster tycker att det är kanonkul!




/Erika S

Sedan jag började jobba här har jag märkt att jag ständigt letar efter och lägger märke till allergivänliga saker. Då en av mina närmaste vänner är allergisk mot en hel del i matväg är jag särskilt uppmärksam på när man anpassar recept, restauranger & caféer eller liknande till matallergiker. Just idag vill jag faktiskt ge en liten eloge till ICA, och deras koncept Billiga veckan. Det känns roligt att i alla fall någon verkar ha fattat lite mer vad man vinner på att att göra det tillgängligt för alla. Dessutom att de fattat att det inte behöver vara så himla svårt att göra om sina recept för att få dem anpassade efter olika allergier. Både på sin hemsida och i sin tidning Buffé så presenterar de recept för alla veckans dagar i något de kallar Billiga veckan och till alla recept har de lagt till förslag på hur man kan göra rätten om man tex. är allergisk mot mjölkprotein eller ägg. Väldigt positivt tycker jag och nu har jag plötsligt en hög med rätter som jag kan bjuda min vän på!

http://www.ica.se/billigaveckan
Ha det fint i februarirusket!
// Lisa